Vad är okej?
Jag har just haft en mystisk natt... Har legat sömnlös över någonting som egentligen inte borde uppstått. En fest är till för att man skall ha kul, inget annat. Alkohol påverkar kroppen på olika sätt. Jag blir mer högljudd, har roligare och vågar skämma ut mig mer. Dock finns det personer som faktiskt inte klarar av att hantera situationer under påverkan...
Att vara tillsammans med någon är helt och totalt underbart, i alla lägen. Men ibland kommer man till en viss punkt i livet där man bara måste ta hand om sina egna behov. Jag har hamnat i den fasen nu, precis som några andra också gjort. Jag har länge kollat på en lägenhet för att kunna bli självständig, och bygga upp mitt eget liv. När jag sedan hittade ett jobb som var riktigt bra, både ekonomiskt och arbetsmässigt, så hittade jag mitt hem. Flyttade inte så långt efteråt hemifrån till en 2:a precis bredvid det jobb jag gillade så mycket. Sedan kom smällen...
Uppsagd på grund av arbetsbrist.
Vad gör jag nu? tänkte jag... Jag står här med en grymt härlig lägenhet och har precis torskat det jobb som fått mig att må så bra, och det som faktiskt tillät mig att flytta. Jag har i min hand en räkning på många lappar, men som ej kan betalas utan lön. Jag mådde så fruktansvärt dåligt första veckan, dock försöker jag febrilt komma på fötter igen. Söker jobb, skriver CV, kontaktar möjliga släktingar och vänner för råd och kanske en praktikplats eller vad som helst för att kunna få ihop till hyra och mat. Då hittade jag ett jobb som verkade kul, dock kvällstid. Jag förhandlade med arbetsgivaren och lyckades lösa det med innebandyträningarna jag har, som är en mycket stor del av mitt liv. Dock kvarstod ett större problem... Jag behöver pengar omgående, och denna lön betalas ut i efterskott, och är dessutom "Endast Provision". Detta hade jag inte alls tagit med i beräkningarna, och insåg efter knappa 2 veckor att jag inte tjänat några pengar alls i September. Detta betydde att jag faktiskt inte skulle få några pengar över huvudtaget förrän i November, hur mycket jag än jobbade. Detta eftersom att det jag då jobbar ihop i Oktober inte kommer förrän en månad efter. Detta blev problem, men jag tänkte: "Jag dömer ju innebandy, så jag fixar ihop lite pengar ändå!..." WRONG! Arbetstiderna krockade med matcherna, vilket gjorde att jag var tvungen att avsluta det jag påbörjat och faktiskt försöka hitta något annat jobb, samtidigt som jag sliter häcken av mig för att få ihop till hyran via dömningen.
Ovanpå detta enorma problem med min situation, så drabbades ju innebandyspelandet. När man inte mår bra psykiskt så blir man inte bra på planen heller. Jag gick ner mig rejält och det bara sket sig i allt jag gjorde på banan. I och med det så blev jag bänkad, och mådde ännu sämre of course. Men som om detta var nog då? Nej, självklart inte. Som vi alla vet spelar ju det sociala livet också in, och det är detta som jag vill komma till med denna text.
Jag hade varit tillsammans med en tjej i ca 2 år, och det är nyligen. Vi bråkade extremt mycket om allting, och jag har en stor del i det hela. Jag gjorde ett misstag för två år sedan på något som kallas för "Stadium Sportscamp". Ett idrottsläger för barn, och jag är ledare där varje år. Under avslutningsfesten för två år sedan satt, vi lite yngre, kvar i festvillan när alla andra drog ut på stan. Vi drack en del, och sedan var det någon smart jävel som kom på att vi skulle köra "Sanning och Konsekvens". Jo, så är det. Och vi satte igång, påverkade som vi var, och det ballade ur. Killar kysste killar, tjejer kysste tjejer, folk sprang nakna... En lyckad humorkväll helt enkelt. Dock var det så att jag egentligen inte skulle vara med, men man fick inte se på om man inte var med. Så jag tänkte att det är väl ingen big deal, det är ju en lek. Så jag fick kyssa en del killar jag med, men fick då även "nöjet" att bli kysst av kvällens pingla(NOT). En för mig väldigt MINIMALT attraktiv kvinna, som också hon hade fått i sig en del sprit. Det var även hon som sprang naken sedan, men det förtäljer inte historien. Hur som helst, detta tänkte jag inte på förrän ett och ett halvt år senare, då jag, två kompisar och min flickvän och hennes kompis satt och åt bakis-mat på Kebab House. Då började vi prata om Sportscamp och sedan slank det ur mig. Ett fel ordval, så var hela livet förstört. Jag sa "Och hon hånglade ju med alla, även mig!".... Jo.. jag sa hånglade... Det som varit en fruktansvärt äcklig upplevelse redan då på festen, blev ju inte bättre av att jag fick höra att jag varit otrogen och att jag är en hemsk människa. Jag vet att jag gjorde fel, och jag ångrar mig, men man kan inte älta allt i 45 år till. Det går inte. Hur skulle det se ut om varje människa blev ständigt påmind om allt man gjort fel i livet, vare sig det var igår eller för 4 år sedan?
Jag säger såhär: Ordet förlåt, uppfanns på grund av en anledning. Man måste kunna förlåta, annars skulle inte ordet existera! Som en vis engelsman en gång sa; "Forgive and Forget". Mycket vis!
Då kommer jag till kvällen som då skapade mer än jag hoppats på. Igår hade jag och min nuvarande roommate (Han flyttade in för att hjälpa mig med ekonomin och för att det blev enklare för honom) en inflyttningsfest med Sverige-tema i samband med fotbollsmatchen mellan Sverige-Danmark. Detta tänkte jag kan vara en rolig grej för bekanta och såg fram emot det ordentligt.
För att ytterligare förtydliga min nuvarande sociala situation, så vill jag påpeka att det är nu ungefär 3 månader sedan jag och mitt ex gjorde slut för att det inte fanns någon tillit från hennes sida, och hon är väldigt svartsjuk i och med att jag gjort detta misstag för två år sedan. Vi har kommit överrens att vi ska vara vänner, fokusera på vårat eget och se vad som händer i framtiden, men vi fungerar inte tillsammans just nu. Dock har det hänt saker sedan vi gjorde slut, men vi har pratat ut om det och vi har båda två lika stor del i det hela. Jag vill också lägga till att exet i fråga faktiskt träffat fler killar än jag har träffat tjejer, under denna tid, då jag ABSOLUT INTE ens haft tanken på att träffa någon, i och med allt som går skit just nu. Men det spelar tydligen ingen roll. Jag bjöd in henne till min och min roommates fest i hopp om att ha kul. Jag bjöd även in andra personer, och då även personer av det motsatta könet som faktiskt har lite känslor för mig. Detta var ju tydligen helt okej, fram tills att jag full och livsglad, började dansa... Jag dansade mellan två tjejer, varav en då är denna nyss nämnda. Detta ser då exet och vips så var kvällen förstörd. Det är tydligen inte okej att dansa med folk av motsatta könet, heller inte att sitta bredvid någon i soffan. Men det som tydligen är okej, det är att trycka ner mig för något jag ej gjort fel. Jag hade skitkul igår, och det står jag för. Inget har hänt, jag har festat, men nu vill exet inte se mig mer, om jag inte kommer till henne och pratar ut, och säkert ber om ursäkt. Så med denna text vill jag idag säga: Vill du ens ha mig som vän längre? Och måste jag då leva i celibat, avskilt från personer av motsatta könet i resten av mitt ruttna liv? Eller måste vi skiljas åt som ovänner, för att du inte klarar av att hantera situationer som uppstår? Jag älskar dig fortfarande, det är inte konstigt, så länge som vi delat ett liv. Och jag tycker om dig väldigt mycket. Men det är just dessa saker som drar ner mitt gillande, till en ganska obefintlig nivå. Jag klarar inte av att du är så fruktansvärt svartsjuk, även om jag gjort misstag i tidigare skeden. Jag vet det, och ordet förlåt har uppenbarat sig flera hundra gånger, och dessutom på bedjande knän. Jag respekterar att du reagerar så, FÖR STUNDEN! Men att älta detta som egentligen inte är en så stor grej, så länge som jag kommer få leva med det, det är inte sunt. HUR FAN SKA JAG KUNNA FÖRTJÄNA ETT FÖRTROENDE OM JAG INTE ENS FÅR CHANSEN?
Jag har läst din blogg, jag vet hur du mår. Men hur mår jag?
Avslutande ord: Vill man lita på någon, då ger man denne chansen. Vill man förstöra sina chanser hos någon, då ältar man allt fel i oändlighet.
Undertecknat Stoffe
Att vara tillsammans med någon är helt och totalt underbart, i alla lägen. Men ibland kommer man till en viss punkt i livet där man bara måste ta hand om sina egna behov. Jag har hamnat i den fasen nu, precis som några andra också gjort. Jag har länge kollat på en lägenhet för att kunna bli självständig, och bygga upp mitt eget liv. När jag sedan hittade ett jobb som var riktigt bra, både ekonomiskt och arbetsmässigt, så hittade jag mitt hem. Flyttade inte så långt efteråt hemifrån till en 2:a precis bredvid det jobb jag gillade så mycket. Sedan kom smällen...
Uppsagd på grund av arbetsbrist.
Vad gör jag nu? tänkte jag... Jag står här med en grymt härlig lägenhet och har precis torskat det jobb som fått mig att må så bra, och det som faktiskt tillät mig att flytta. Jag har i min hand en räkning på många lappar, men som ej kan betalas utan lön. Jag mådde så fruktansvärt dåligt första veckan, dock försöker jag febrilt komma på fötter igen. Söker jobb, skriver CV, kontaktar möjliga släktingar och vänner för råd och kanske en praktikplats eller vad som helst för att kunna få ihop till hyra och mat. Då hittade jag ett jobb som verkade kul, dock kvällstid. Jag förhandlade med arbetsgivaren och lyckades lösa det med innebandyträningarna jag har, som är en mycket stor del av mitt liv. Dock kvarstod ett större problem... Jag behöver pengar omgående, och denna lön betalas ut i efterskott, och är dessutom "Endast Provision". Detta hade jag inte alls tagit med i beräkningarna, och insåg efter knappa 2 veckor att jag inte tjänat några pengar alls i September. Detta betydde att jag faktiskt inte skulle få några pengar över huvudtaget förrän i November, hur mycket jag än jobbade. Detta eftersom att det jag då jobbar ihop i Oktober inte kommer förrän en månad efter. Detta blev problem, men jag tänkte: "Jag dömer ju innebandy, så jag fixar ihop lite pengar ändå!..." WRONG! Arbetstiderna krockade med matcherna, vilket gjorde att jag var tvungen att avsluta det jag påbörjat och faktiskt försöka hitta något annat jobb, samtidigt som jag sliter häcken av mig för att få ihop till hyran via dömningen.
Ovanpå detta enorma problem med min situation, så drabbades ju innebandyspelandet. När man inte mår bra psykiskt så blir man inte bra på planen heller. Jag gick ner mig rejält och det bara sket sig i allt jag gjorde på banan. I och med det så blev jag bänkad, och mådde ännu sämre of course. Men som om detta var nog då? Nej, självklart inte. Som vi alla vet spelar ju det sociala livet också in, och det är detta som jag vill komma till med denna text.
Jag hade varit tillsammans med en tjej i ca 2 år, och det är nyligen. Vi bråkade extremt mycket om allting, och jag har en stor del i det hela. Jag gjorde ett misstag för två år sedan på något som kallas för "Stadium Sportscamp". Ett idrottsläger för barn, och jag är ledare där varje år. Under avslutningsfesten för två år sedan satt, vi lite yngre, kvar i festvillan när alla andra drog ut på stan. Vi drack en del, och sedan var det någon smart jävel som kom på att vi skulle köra "Sanning och Konsekvens". Jo, så är det. Och vi satte igång, påverkade som vi var, och det ballade ur. Killar kysste killar, tjejer kysste tjejer, folk sprang nakna... En lyckad humorkväll helt enkelt. Dock var det så att jag egentligen inte skulle vara med, men man fick inte se på om man inte var med. Så jag tänkte att det är väl ingen big deal, det är ju en lek. Så jag fick kyssa en del killar jag med, men fick då även "nöjet" att bli kysst av kvällens pingla(NOT). En för mig väldigt MINIMALT attraktiv kvinna, som också hon hade fått i sig en del sprit. Det var även hon som sprang naken sedan, men det förtäljer inte historien. Hur som helst, detta tänkte jag inte på förrän ett och ett halvt år senare, då jag, två kompisar och min flickvän och hennes kompis satt och åt bakis-mat på Kebab House. Då började vi prata om Sportscamp och sedan slank det ur mig. Ett fel ordval, så var hela livet förstört. Jag sa "Och hon hånglade ju med alla, även mig!".... Jo.. jag sa hånglade... Det som varit en fruktansvärt äcklig upplevelse redan då på festen, blev ju inte bättre av att jag fick höra att jag varit otrogen och att jag är en hemsk människa. Jag vet att jag gjorde fel, och jag ångrar mig, men man kan inte älta allt i 45 år till. Det går inte. Hur skulle det se ut om varje människa blev ständigt påmind om allt man gjort fel i livet, vare sig det var igår eller för 4 år sedan?
Jag säger såhär: Ordet förlåt, uppfanns på grund av en anledning. Man måste kunna förlåta, annars skulle inte ordet existera! Som en vis engelsman en gång sa; "Forgive and Forget". Mycket vis!
Då kommer jag till kvällen som då skapade mer än jag hoppats på. Igår hade jag och min nuvarande roommate (Han flyttade in för att hjälpa mig med ekonomin och för att det blev enklare för honom) en inflyttningsfest med Sverige-tema i samband med fotbollsmatchen mellan Sverige-Danmark. Detta tänkte jag kan vara en rolig grej för bekanta och såg fram emot det ordentligt.
För att ytterligare förtydliga min nuvarande sociala situation, så vill jag påpeka att det är nu ungefär 3 månader sedan jag och mitt ex gjorde slut för att det inte fanns någon tillit från hennes sida, och hon är väldigt svartsjuk i och med att jag gjort detta misstag för två år sedan. Vi har kommit överrens att vi ska vara vänner, fokusera på vårat eget och se vad som händer i framtiden, men vi fungerar inte tillsammans just nu. Dock har det hänt saker sedan vi gjorde slut, men vi har pratat ut om det och vi har båda två lika stor del i det hela. Jag vill också lägga till att exet i fråga faktiskt träffat fler killar än jag har träffat tjejer, under denna tid, då jag ABSOLUT INTE ens haft tanken på att träffa någon, i och med allt som går skit just nu. Men det spelar tydligen ingen roll. Jag bjöd in henne till min och min roommates fest i hopp om att ha kul. Jag bjöd även in andra personer, och då även personer av det motsatta könet som faktiskt har lite känslor för mig. Detta var ju tydligen helt okej, fram tills att jag full och livsglad, började dansa... Jag dansade mellan två tjejer, varav en då är denna nyss nämnda. Detta ser då exet och vips så var kvällen förstörd. Det är tydligen inte okej att dansa med folk av motsatta könet, heller inte att sitta bredvid någon i soffan. Men det som tydligen är okej, det är att trycka ner mig för något jag ej gjort fel. Jag hade skitkul igår, och det står jag för. Inget har hänt, jag har festat, men nu vill exet inte se mig mer, om jag inte kommer till henne och pratar ut, och säkert ber om ursäkt. Så med denna text vill jag idag säga: Vill du ens ha mig som vän längre? Och måste jag då leva i celibat, avskilt från personer av motsatta könet i resten av mitt ruttna liv? Eller måste vi skiljas åt som ovänner, för att du inte klarar av att hantera situationer som uppstår? Jag älskar dig fortfarande, det är inte konstigt, så länge som vi delat ett liv. Och jag tycker om dig väldigt mycket. Men det är just dessa saker som drar ner mitt gillande, till en ganska obefintlig nivå. Jag klarar inte av att du är så fruktansvärt svartsjuk, även om jag gjort misstag i tidigare skeden. Jag vet det, och ordet förlåt har uppenbarat sig flera hundra gånger, och dessutom på bedjande knän. Jag respekterar att du reagerar så, FÖR STUNDEN! Men att älta detta som egentligen inte är en så stor grej, så länge som jag kommer få leva med det, det är inte sunt. HUR FAN SKA JAG KUNNA FÖRTJÄNA ETT FÖRTROENDE OM JAG INTE ENS FÅR CHANSEN?
Jag har läst din blogg, jag vet hur du mår. Men hur mår jag?
Avslutande ord: Vill man lita på någon, då ger man denne chansen. Vill man förstöra sina chanser hos någon, då ältar man allt fel i oändlighet.
Undertecknat Stoffe
Kommentarer
Postat av: JB
Ingen är perfekt, man är inte gjord för att vara det. Det tar olika lång tid för personer att inse saker och ting. Konsekvenser av sina handlingar.. nåt man får dras med, men därför finns också ordet förlåt och viljan att våga börja om på nåt nytt. I grund och botten är man ändå sig själv, den person som man alltid varit - det bästa av just dig.
Trackback
